Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Pedagogiska dilemman i ämneslärarutbildningen utifrån omställning till distansundervisning

Dilemma

Sinikka Neuhaus reflekterar nedan om sina erfarenheter kring kursen Läraren och skolan (7,5 hp), som är den första av åtta utbildningsvetenskapliga kärnkurser inom det långa sammanhållna ämneslärarprogrammet vid Lunds universitet. Även om studenterna läst 45 hp i sina ämnen är det första gången alla programstudenter, 75 till antalet, samlas i en och samma kurs.

När beskedet om omställning till digital undervisning kom strax innan kursstart fick jag som kursansvarig i likhet med andra bråda dagar. Vilka ändringar krävdes? Vad var rimligt och realistiskt? Hur skulle de moment som inte var möjliga att genomföra ersättas?  Vad skulle jag vara tvungen att  lära mig för att kunna ställa om med kort varsel: hur ”streamar” man, hur spelar man in och hur  sparar man filmer? Frågorna var många, oron stor och min utgångspunkt var inte den bästa – att vara bekväm med digitala verktyg och begrepp har inte ingått i min självbild, snarare tvärtom. Min förförståelse av digital kompetens var att  den i allmänhet var bra att ha men jag ifrågasatte huruvida digital kompetens kunde lösa alla de problem som de mest ivriga förespråkarna menade. När jag nu helt kort försöker sammanfatta mina erfarenheter av omställningen så gör jag det således utifrån utgångspunkten att jag hade begränsad erfarenhet och litet intresse för digital undervisning.

Min kurs i Canvas - som en bok med förord och kapitel

Redan i samband med övergången till Canvas  hade jag fått rådet att tänka som en bok med förord och kapitel. För mig har detta råd inneburit att ”kapitelstrukturen” i Canvas underlättat presentation av kursens upplägg och syfte. Detta gäller både kursens plats i programstrukturen i stort men även de enskilda momenten som ingår i kursen.  Varje kapitel (kursvecka) inleds med en allmän introduktion kring veckans tema och uppgifter och fungerar som kursens ”skelett”. När besked om omställning kom fick delar och moment omarbetas i viss utsträckning men jag kunde vänta med publicering vecka för vecka och försöka hinna med att anpassa utifrån förändrade förutsättningar. Kapitelstrukturen i Canvas kom att bli viktig för mig som kursansvarig för att den dels  var välbekant och logisk och dels för att varje enskilt kapitel utgjorde en enhet som  gick att överblicka. Jag fick tämligen enkelt  syn på vad som kunde göras enligt planering även om dessa moment skedde digitalt. Dessutom fick jag syn på de uppgifter jag var tvungen att förändra utifrån situationen. Föreläsningar och seminarier kom att hållas via zoom på schemalagd tid,  föreläsningarna spelades in och lades sedan ut som länk i  aktuellt ”kapitel”. Tanken var dels att alla involverade skulle kunna överblicka kursens delar under aktuellt kapitel/kursvecka och dels att vi skulle undvika att ställa in.

De tidigare skolbesöken och den individuella skrivuppgift kopplad till besöket fick dock ändras till ett omvänt skolbesök där en lärare och en rektor kom in och föreläste. Underlaget för uppgiften kom att bli dessa föreläsningar som också spelades in samt en artikel om omställningen till fjärrundervisning i skolan. I princip samtliga studenter lämnade in uppgiften i rätt tid och de har även tagit tillfället i akt att reflektera över vad fjärrundervisning gör för lärandet.

Kursen avslutades och har utvärderats och det samlade omdömet är att det fungerade förvånansvärt väl. Jag upplevde att studenterna var bekväma när det kommer till digitala färdigheter. Ytterst sällan förekom tekniska problem, chatten användes frekvent för att ställa frågor och kommentera. Missade jag att en fråga ställdes svarade någon snabbt, skickade länkar. Närvaron var mycket hög och i break out rooms uppfattade jag att  flera studenter kom till tals.  Så vilka pedagogiska dilemman uppstod?

Pedagogiska dilemman

Mitt svar på den frågan utgår från studenternas individuella inlämningsuppgift, kursutvärderingar och min egen reflektion:

  • Koncentration och motivation. Hur hitta en gemensam arena för lärande när mediet per definition separerar rummen? Studenter uttrycker att de blev tröttare, jag blev definitivt tröttare och ser man på inspelningarna kan man se att jag närmar mig kameran alltmer, som i ett försök att nå fram för att få respons. Att streama föreläsningar och inte kunna se om studenterna förstår och är med förändrar lärandet – studenterna måste ta mycket ansvar och jag blir mer av ”leverantör”.
  • Gränser för det sociala blir annorlunda – i chatten kan det skämtas och tjoas med tummen upp på ett sätt som förmodligen är otänkbart i ett klassrum. Som medelålders och ovan vid chatt-kommunikation fick jag också fråga vad vissa symboler betydde. Att denna sociala gräns förändras märktes också i att många mejlade om mer allmänna frågor. Det var som att behovet att etablera kontakt blev större.
  • Fokus på ansikten i en fyrkant var något att förhålla sig till. Överhuvudtaget uppfattade jag själv det problematiskt att vara så ”okroppslig”, att gestikulera och visa på något som stort genom att sträcka ut armarna fungerar inte då detta inte syntes. Att inte kunna gå runt, ställa sig på en annan position gjorde också något.
  • En återkommande och spännande diskussion bland ämneslärarstudenterna var om en pedagogik utvecklad under kris borde bli utgångspunkt för att förändra undervisningens grundläggande villkor. Många gav uttryck för att de först nu förstod omfattningen av de sociala och relationella aspekter skolan fyller.
  • Flera av studenterna problematiserade inkludering och exkludering och menade att den digitala omställningen möjliggjort för vissa elever (och studenter) att komma fram medan andra  exkluderades.
  • Många studenter skriver också om sin längtan efter en akademisk miljö där det oväntade mötet kan ske. Att prata med någon som går samma kurs, att slumpartat träffa en undervisande lärare som känner igen en eller att låta studier och studentliv flyta samman. För mig har detta synliggjort att universitet, i likhet med skolan som institution, också har sociala och relationella aspekter som vi har att förhålla oss till när vi tänker kring hur i organiserar undervisning.