Lärare berättar om återbruk av erfarenheter och material från pandemin

Av maria [dot] esaiasson [at] kommunikation [dot] lu [dot] se (Maria Esaiasson) - publicerad 17 augusti 2023

Foto som visar en lärare från LTH som undervisar på distans under pandemin.

Med en improviserad hemmastudio, gratis mjukvara och en intensivkurs på nätet i filmredigering kunde lärare ta sitt samhällsansvar och producera digitalt undervisningsmaterial från karantän. I ett fall på avdelningen för konstruktionsteknik visade kursutvärderingen på en klar förbättring från föregående år. Ett trevligt resultat med bitter eftersmak. Hur kom det sig egentligen att salsföreläsningar kunde ersättas med förinspelade videos under pandemin? Handlade det kanske om studenternas låga förväntningar på digital undervisning? Vi har försökt gräva lite djupare, rannsaka vår undervisning och fundera på det egentliga syftet med hörsalen.

Inledning

Pandemin tvingade universitetslärare och studenter att med kort varsel anpassa sig till en digital verklighet. Under en intensiv period var kursutveckling och pedagogisk digitalisering högsta prioritet. Förinspelade videoföreläsningar populariserades tidigt, delvis för att det gav oss lärare såväl som våra studenter planerbarhet under en period som i övrigt färgades av ovisshet.

När dörrarna på campus åter öppnades under hösten 2021 var det många som såg fram emot att låta den digitala undervisningen bli en parentes i historien. Samtidigt hade vi nu byggt upp ett gediget arkiv av digitala föreläsningar och annat material. För en avdelning som förespråkar återbruk och effektivt utnyttjande av resurser så kändes det spontant oansvarigt att inte bygga vidare på detta. Dessutom såg vi under pandemin att inspelat material i vissa avseenden faktiskt överträffade den traditionella salsföreläsningen. Möjlighet till repetition, pauser och planering är några av de fördelar som studenterna själva nämner. Mervärdet av att träffas i hörsal är svårare att sätta ord på, men skapas någonstans i mötet mellan människor.

Var digital undervisning bara en tillfällig nödlösning på ett övergående problem eller finns det pedagogiska lärdomar, material eller hjälpmedel som vi kan integrera i framtidens undervisning? Bör man fortsättningsvis erbjuda digitala föreläsningar och riskera lägre deltagande i hörsalen? Detta är några frågor vi ställde oss under 2021 när undervisningen återgick till campus. Med denna artikel vill vi dela med oss av våra egna resonemang, erfarenheter och resultat.

Kursutveckling

Under pandemin valde vi, likt många andra, att ersatta föreläsningar med förinspelade videos. Att spela in bra material visade sig vara tidskrävande och stundtals överväldigande. Föreläsningarna skulle delas upp i korta (ca 15 min) tematiska segment, spelas in, redigeras och granskas innan de kunde publiceras. Det var vid denna tidpunkt dessutom högst oklart om våra insatser skulle resultera i något mer än en fotnot i den pedagogiska meritportföljen. Vi lekte dock tidigt med tanken att återanvända materialet; kanske för att intala oss själva att arbetsbördan skulle ge avkastning på längre sikt. Den samlade bedömningen från den första kursutvärderingen var därför mycket uppmuntrande. Kursdeltagarna var sammantaget mycket nöjda och flera fritextsvar lyfte fram inspelade föreläsningar som det enskilt bästa med kursen.

När undervisningen återgick till campus under höstterminen 2021 valde vi att även fortsättningsvis erbjuda digitala föreläsningar. Kursen i brobyggnadsteknik (2021, LP1) ersatte ordinarie föreläsningstid med självstudietid där kursdeltagare uppmanades att själva titta på inspelade videos. En automatisering av föreläsningar gav oss möjligheten att i stället utveckla och laborera med aktivt lärande som ett komplement till videos. Vid detta tillfälle saknade vi både erfarenhet och förmåga att avgöra om aktivt lärande var tillämpbart i våra kurser, även om den pedagogiska litteraturen är relativt övertygande. Lyckligtvis utgör kursdeltagarna i brobyggnadsteknik en relativt liten grupp högpresterande studenter, vilka vi ansåg vara en lämplig målgrupp för ’experimentell undervisning’.

Inför första seminariet förbereddes fem problemställningar på olika kursmoment. Studenterna fick det första problemet presenterat och instruerades att arbeta i grupp och redovisa sina resultat på tavlan. Vi som lärare deltog passivt genom att svara på eventuella frågor. Vid seminariets slut (90 min effektiv tid) hade vi avverkat två (av fem) problem och kunde därmed konstatera att vagt definierade problem är tidskrävande. Som effektiviserande åtgärd valde vi att resultat i fortsättningen skulle presenteras i en färdig mall. Åtgärden hjälpte marginellt. Efter några iterationer genomfördes en operativ utvärdering som visade att studenterna uppskattade våra försök att skapa interaktion, och en anonym student som iakttagit vår oförmåga till tidsplanering föreslog i ett fritextsvar att vi kunde prova Mentimeter.

Det svenskutvecklade verktyget Mentimeter (eller Menti) är idag relativt väletablerat inom undervisning och Lunds universitet tillhandahåller anställa med licens. Enheten för undervisningsstöd beskriver Mentimeter som ”... ett webbaserat verktyg för att skapa interaktiva presentationer och undersökningar där deltagarna kan rösta på olika alternativ eller skriva in egna svar” [1]. För oss blev Mentimeter en kompromiss mellan studentengagemang och antalet problemställningar per session.

Implementering

Kursen i betongbyggnad (2021, LP2) användes för att testa det (för oss) nya formatet på en större grupp studenter. I detta fall valde vi att inte schemalägga tid för inspelade videos, utan sju av elva schemalagda föreläsningar ersattes i stället rakt av med seminarier. Vi förutsåg att detta skulle öka den (av studenterna) upplevda arbetsbördan, vilket tenderar att väga tungt på kursutvärderingen. I ett försök att förekomma eventuell kritik annonserades seminarier som ett nytt frivilligt kursmoment med betoning på att deltagande var frivilligt och inte nödvändigt för att prestera bra på tentamen. Ur ett marknadsföringsperspektiv kan detta verka kontraproduktiv, men hypotesen var att studenter skulle dyka upp av nyfikenhet för att sedan återkomma med positiva erfarenheter. Vi själva menar såklart att den faktiska arbetsbelastningen var oförändrad, eftersom seminarieserien är ett effektivt hjälpmedel till fördjupning.

Ett typiskt seminarium är inte helt olikt en vanlig föreläsning. Vi befinner oss i en hörsal med en eller flera lärare och ett par rader förväntansfulla studenter. Varje kapitel i presentationen utgår dock från en problemställning där studenterna ges ett par minuter att diskutera aktivt sinsemellan innan de svarar via mobiltelefonen. Uppgiften är vanligtvis teoretisk men kan också utgå från ett enkelt experiment där studenterna ska gissa utfallet. Ingressbilden visar ett exempel där studenterna ska gissa hur materialet svarar på när det helt eller delvis utsätts för vatten, analogt med enkel- eller dubbelsidig armering i en betongbalk. Problemen innehåller ofta fallgropar så att även de pålästa studenterna ska misslyckas, vilket är en del av inlärningsprocessen. Det aktiva momentet följs upp med en förklaring, där studenterna uppmuntras att avbryta för att ställa följdfrågor. På vissa frågor kan studenterna samla poäng som förs vidare till slutet av kursen, där segraren krönas och belönas med ett symboliskt pris.

Hur gick det?

Under 2021 genomförde vi ett antal egna utvärderingar som komplement till CEQ. Utformningen av våra egna enkäter skräddarsyddes till kursinnehåll, men samtliga enkäter ställde följande fråga:

Vilken av följande undervisningsformat föredrar du?

A) Digitala (för)inspelade föreläsningar och seminarier?
B) Traditionella föreläsningar (utan digitala föreläsningar)
C) Annat (fritext)

Enkäten kördes för första gången i brobyggnadsteknik (LP1, 2021) där 6/8 svarade att de föredrar förinspelade videos med seminarier. Resterande två föreslog salsföreläsningar med seminarier, vilket tyvärr inte är ett alternativ. Detta kan jämföras med kursen i betongbyggnad (LP2, 2021) där 23/26 valde förinspelade videos med seminarier över enbart salsföreläsningar. Samma enkät visade, inte oväntat, att både seminarier och videos var mycket omtyckta samt att kurslitteratur var illa omtyckt. Enkäten visade också att 21/27 deltog på minst 5 av 7 seminarier samt att ingen (av svaranden) deltog på mindre än två seminarier. Det var alltså ingen som dömde ut formatet efter första tillfället, utan gav oss åtminstone en andra chans. Resultat från CEQ bekräftade att kursen som helhet fungerade väl och många fritextsvar lyfte fram seminarier och lärarengagemang som det bästa med kursen.

Från lärarens perspektiv upplevde vi en ökad frihet att improvisera och frångå det planerade innehållet, samt en påtagligt förbättrad dynamik i (och utanför) hörsalen. Förutsättningen att kursmaterial ska bearbetas självständigt frigjorde tid i hörsalen som kunde läggas på aktiviteter som faktiskt främjas av interaktion och diskussion. På så sätt kunde längre lärarledda monologer undvikas, även om det ska erkännas att vi stundtals föll in i gamla vanor. Under diskussioner var det möjligt att identifiera vilka kursmoment som studenterna hade svårt för men även varför så var fallet. Vid några tillfällen kunde problem härledas till missförstådda tröskelbegrepp från tidigare kurser, vilket försvårade vidare fördjupning och syntes. Att seminarium inte har ett tydligt slut (till skillnad från en presentation) gör det möjligt att frångå planen och reda ut missförstånd när de uppdagas.

Vad hände sen?

Under 2022 anpassades ytterligare två specialiseringskurser efter samma mall, samtidigt som kurserna i brobyggnadsteknik och betongbyggnad upprepades utan större ändringar. Vid årsskiftet 2022/2023 kunde vi därför sammanställa erfarenheter från två olika studentgrupper samt en grupp studenter som fått genomlida aktuellt experiment under samtliga specialiseringskurser i konstruktionsteknik. Vi kunde inte se någon skillnad mellan studentgrupper, och de studenter som läst flera kurser med seminarieformat hade som regel blivit mer övertygade över tid. Av den senare gruppen svarade 9/9 att de föredrog digitala förinspelade föreläsningar och seminarier. Sammantaget kan man säga att vårt arbete med kursutveckling har uppskattats, men hittills har det varit svårt att avgöra exakt hur studenternas ämneskunskap har påverkats. Det vi kan säga med någon säkerhet är att nivån på undervisningen inte har påverkats negativt, vilket är bra nog med tanke på övriga fördelar.

I dagsläget har utvecklingsarbetet med digitala hjälpmedel och aktivt lärande stagnerat, delvis på grund av att vi är relativt nöjda med upplägget men också på grund av andra prioriteringar. Vi justerar kursupplägget efter hand som vi får in ytterligare data från studenterna, men i övrigt kommer vi framöver ändra fokus på en övergång till muntliga tentamina.

Avslutning

Avslutningsvis vill vi påpeka att våra idéer inte på något sätt är revolutionerande. Faktum är att den pedagogiska litteraturen bjuder på flera liknande erfarenheter [2]. Syftet med denna artikel är att förmedla våra egna erfarenheter av digitala hjälpmedel i beräkningstunga kurser på LTH, antingen som komplement eller som del av salsundervisning. Det vi tycker att alla lärare bör fundera på är om den egna undervisningen verkligen främjas av det fysiska mötet i hörsalen. För den som vill experimentera med ”Blended Learning” eller andra undervisningsformer kan vi passa på att rekommendera kollegialt samarbete och erfarenhetsutbyte mellan kurser [3].

[1] Läs mer om verktyget Mentimeter på education.lu.se

[2] Läs artikeln det nya normala en litteraturöversikt på education.lu.se

[3] Björnsson I, Niklewski J. Benefiting from online teaching experiences – a collaboration between two engineering courses. Pedagogiska inspirationskonferensen, Genombrottet, 2021.

Läs abstractet här – journals.lub.lu.se